Livet från den ljusa sidan

Häromdagen inträffade något jag har oroat mig över flera gånger tidigare (Hemligheten, någon?!). Portkoden in till trappuppgången där vi bor är trasig så man måste ha nyckel för att komma in även dagtid (det måste man alltid efter kl 21). Detta var alltså under dagen. Jag gick ut snabbt och glömde nyckeln kvar där inne. Jag blev utelåst med Valle kvar i lägenheten! Panik är bara förnamnet.

Några grannar från en annan port hjälpte mig att kasta kottar till fönstret ovanför där det var en lampa tänd. Grannen på bottenvåningen var inte hemma då vi knackade på hennes fönster. Av någon anledning har vi ingen porttelefon vilket är helt idiotiskt. Jag storgrät typ "Min bebis är kvar där inne!"

Jag hann med (trots att batteriet på telefonen gjorde sitt sista ryck) samtal både till låssmeden (som inte kunde hjälpa mig med porten), mamma (som inte hade någon extra nyckel), journumret till bovärden (som sa att dom kunde hjälpa mig, men att det skulle kosta tusenlappar) samt 112 innan en granne från en annan port kom och kunde låsa upp. Lyckat jag hade med telefonen i alla fall.. Vilken mardröm! Som slutade lyckligt.

Valle var naturligtvis helt obrydd och satt och skrattade innanför dörren. Och hade rivit sönder en hel rulle toapapper. Underbart! :)

Sen kan tilläggas att stackars brevbäraren lämnat en lapp på porten då han inte kunde komma in med posten. Störigt! Är det ens lagligt att stänga ute posten?! Vår bovärd är nämligen en mycket upptagen man som man (jag i alla fall) drar sig för att ringa då man mest känns som ett besvär. När jag väl fick tag på honom kände han naturligtvis till problemet med portkoden.

Lustigt det där med människor som jobbar med service, och inte är det minsta intresserade av att ge service.